Sista natten som icke hästägare... Kan ni tänka er? Inte jag, jag kan inte förstå att det sant. Det jag drömt om så länge jag kan minnas kommer imorgon gå i uppfyllelse. Tänkte om jag visste att detta skulle hända för tre år sedan. Tänk om. Men vore det inte för Annelie hade detta aldrig någonsin hänt. Det är tack vare henne som jag har möjligheten att äga min alldeles egna häst. Det är tack vare henne jag har så många möjligheter inom denna hästvärld. Det finns inte ord för att tacka henne nog. Världens bästa faster. Någonsin! Det skulle inte räcka med att tacka tusen gånger. Det skulle inte räcka med att tacka henne så himla mycket. Det finns inga ord för att beskriva tacksamheten. Du är en ängel. Och jag kommer för alltid, i resten av mitt vara dig evigt tacksam. Från och med imorgon kommer mitt liv vara förändrat för alltid. Kan ni tänka er? Inte jag...

En sak jag tänkt mycket på den senaste tiden... När man har en blogg, i alla fall jag, måste direkt berätta/skriva så fort det hänt något nytt. Som allt det här med Àsta t.ex. Så fort det hänt någonting måste jag direkt skriva det här så att alla mina läsare ska kunna hänga med i svängarna. Det har jag ju gjort med egen vilja men jag har allt för ofta på senaste tiden känt att detta börjat bli riktigt riktigt jobbigt... Àsta kommer på lördag i stället (ja, nu vet ni det), och då kommer jag byta blogg. Känner att det verkligen är det jag vill göra. Jag har lovat mig själv att det inte kommer bli någon blogg som jag kommer uppdatera när jag inte vill eller orkar. För trots allt, det är verkligen inte det bloggandet går ut på. Enligt mig. Men jag vill jätte gärna ha en blogg där jag kan dela med mig av mina bilder, Àsta och allt där i mellan. Men på mina villkor. Bloggandet är en sådan stor del utav mig, det är ett så pass stort intresse att jag inte vill sluta. Bloggdesign, alla fina kommentarer, och bloggandet i sig. Jag vill absolut inte sluta. Men nu vet ni hur jag känner. Men alltså, varför blogga? Egentligen? Dela med sig av sitt liv till i stort sätt helt fritt främmande människor. Precis alla kan läsa. Precis alla! (om man väljer att ha en öppen blogg vill säga). Svaret på den frågan vet jag ärligt inte. Men kanske har det bara med själva intresset att göra. Glädjen man får när man loggar in och ser alla fina kommentarer. Vad tror ni? // Evelin.

Denna vecka är det praovecka och jag praoar hos Jamila Berg. En super duktig islandshäst tjej. Mina islandshäst läsare kanske vet vem hon är? Ni borde göra det ;) Idag var det i alla fall första dagen. Jag jobbar från 09.00 till ca 16.00 så det blir långa dagar, men roliga! Vi har fullt upp precis hela tiden och tiden bara flyger. Går det i den här takten kommer jag ju knappt hinna blinka innan Abba är här. Jag har dock saknat henne något så olidligt idag. Men det är inte långt kvar nu Evelin! Håll uut!!! Vi hörs snart igen vänner :)

(opassande bild till inlägget, jag vet, men jag har verkligen inga bilder på mammas dator)